Man måste brinna.
Först måste man brinna som öppen eld, man måste älska alla växter samtidigt, dessutom skall man på något sätt skaffa växterna utan att stjäla dem.
Så som man kastar sig över växtlistorna gör även med jorden. När spaden klyver grästorven lyssnar man på alla nya tankar som rusar i bakhuvudet, allt skall dessutom realiseras innan man glömmer vad man ville.
En nytänd trädgårdsmänniskas lust måste brinna som livets lågor för att komma till långsamhetens sköna konst, då ivern har mognat och blivit till glödande kol. Först då är tanken långsam nog för att värka fram den trädgård som skall prata med sin skapare om vardagen.
Den som till varje fest skrudar sig i nyutslagen doft -den som sluter sig om ditt sinne och känner dina andetag när du värmer dess hjärta.
Jag har brunnit.
I mitt långsamma tankerum står trädgården stilla , där kan jag betrakta och hitta dess särdrag , förstå dess kommande skönhet, känna karatären och uppfylla dess önskningar -att ge dess växter mening och lyfta bort det överflödiga.
När jag blundar kommer dofterna att berätta om dess enkelhet och jordens stillhet.
Först då tror jag att min trädgård har uppnått sitt djupare syfte bortom den flyktiga skönheten, då har den mognat en mansålder och dess ägare har blivit vis av långsamhetens konst.
Trädgårdsmästare.
Jag vill bli trädgårdsmästare,
jag vill ha hans ansikte som genom årtioden fårats av väder,
hans visdom och lung när han med stora, varsamma händersår ett frö i taget,
ett litet vallmofrö i varje kruka.
Hans tålmodighet och kunskap om hur en morot vill möta världen,
känna hans tillbakahållna glädje när vallmon öppnar sitt hjärta för första gången.
texten är hämtat ur boken: Trädgårdsmagi av Hannu sarenström.
